Oktoberluften bär ett dis av vattendroppar, så små att de nästan inte finns. På min kind blir de tårar som faller och det är dig jag minns.
Vinden leker med mitt hår, kastar in vågor som yr och skvätter mot klippan där jag står.
Det var en höstdag som denna du hittade vägen som ingen annan gått, den gick rakt till mitt hjärta, mitt innersta har du nått.
Men ett frö av längtan bort från relationen normer har börjat växa och slå rot, den kämpar mot oss, vår kärlek sinar och du orkar inte stå emot.
Nu är det höst igen och mitt hjärta ropar från klippan där jag står, men ropen når inte fram, du vänder inte om, utan fortsätter och går.
Det gör ont att släppa taget, men hjärtat hos mig är större än jaget och vill att du din frihet ska få, så den största kärlek jag kan ge, är att låta dig fortsätta att gå.
Bildligt Talat 