När jag och Tuva öppnar dörren möts vi av två ankungar som bara är en vecka gamla. De är mycket söta när det springer runt och kvittrar…eller ja, piper. Men vi förstår snart att det är rop på sin mamma, då de på något sätt hamnat utanför sitt hem, på fel sida av inhängnaden och stängslet.
De försöker på alla sätt och vis att ta sig tillbaka, men öppningarna är för små, nätet för tätt och springorna för smala.
De är så nära sin mamma och sina syskon på andra sidan att de kan röra varandras näbbar, men åndå så långt bort. Men det går inte att komma igenom.
De två ankungarna ställer sig bredvid varandra och piper i förtvivlan – ”Mamma hjälp, vi kan inte komma in, vi är utlåsta!”
Så klart kan vi inte lämna de små ankungarna så här, utelämnade och sårbara med en stor bondkatt utanför dörren.
Jag sticker in handen mellan gallret och böjer bort hörnet på hönsnätet och gör en öppning, där vi sedan lyfter in de pipande små ankungarna, som direkt springer bort till sin mamma. Stänger öppningen noga, så att inte fler hamnar på fel sida…eller är kanske rätt sida?!
Det känns bra när Tuva och jag kliver ur i solljuset och går bort mot kiosken för att köpa en glass.
En helt vanlig lördagsförmiddag i Mariebergsskogen.
Den sista bilden är också min bild och tolkning till Fotosöndag för tema ”Transparens”. Bilden är också uppladdad på mitt flickr-konto.
Bildligt Talat 