Ödehus
Det är en lång promenad genom den täta mörka skogen och när vi kommer ner för backen mot myren öppnar landskapet upp sig och sommarängarna breder ut sig.
Över oss seglar en ormvråk och när vi kommer upp på krönet står vi plötsligt framför det stora spökliga ödehuset.
Hjärtat slår lite hårdare, pulsen ökar och håret på armarna reser sig.
Jag var här en gång för några år sedan, och precis nu som då infinner sig en olustig känsla som blandar sig med skräckblandad förtjusning och nyfikenhet.
Idag har jag med mig min dotter som också tycker det är både lite läskigt, men också mycket spännande.
Hon är som jag nyfiken på vem som har bott i huset och undrar vad som har hänt, varför det är övergivet?
Vi har inga svar.
Det är helt tyst runt oss eftersom det ligger på behörigt avstånd från trafikerade vägar och andra hus.
Vi kikar runt en stund och jag tar några bilder, men vi går aldrig in i huset. Vi går tillbaka genom skogen till och det känns skönt när vi sätter oss i bilen och åker hemåt efter det spännande äventyret.
Ödehus är spännande och det här huset är speciellt eftersom det är så stort och ligger så ödsligt som det gör. Hmm…det kanske är delvis därför de kallas för ödehus
Bilden blir min tolkning till Fotosöndag som passande nog har tema ”Rädsla” den här veckan (och bilden finns som vanligt uppladdad på mitt flickr-konto).
Bildligt Talat 