Det är onsdag eftermiddag några dagar efter midsommarhelgen och ett högtryck med massor av sol och värme har parkerat över vårt avlånga land.
”Duns”…posthögen landar på hallgolvet, och till min stora glädje ser jag att senaste numret av Kamera & Bild sticker fram ur högen med räkningar och reklamblad.
Perfekt tajmning till eftermiddagsfikat som vi planerat att ta på filten i skuggan under trädet ute på gården.
Har precis satt oss med kaffe och tidning när jag sätter både kaffe och melonbiten i halsen på samma gång…host, host!
En av mina bilder som jag skickade in till fototävlingen ”Grand Prix 2011” har valts ut av fotografen Björn Lindberg som är den här omgångens domare, och inte ”bara” med ett hedersomnämnande utan på silverplats och belönats med 30 poäng i tävlingen.
Helt galet och naturligtvis jätteroligt på alla sätt och vis!
Bidraget som jag skickade in har jag döpt till ”fågelmannen” och ser ut så här:
Så här skriver Björn om bilden: ”Klassiskt gatufoto, på ett sätt som vi är vana vid genom årtionden. Det är inget mästerverk, men väl ett sekundsnabbt ögonblick. Det är även ögonblicket som gör hela bilden, att fotografen tagit bilden i rätt tid, sedan är bilden borta.”
Lite fakta om bilden: Bilden är tagen i Paris nu i våras, precis där trapporna som leder upp till Sacre Coer tar sin början. ”Fågelmannen” stod bara där och matade småfåglar direkt från sina händer, så det var bara att fokusera och tajma ögonblicket. Kyrkan (Sacre Coer) ligger för övrigt högst upp på Montmartre-kullen, som också är Paris högst punkt och en finfin utsiktsplats med staden hela staden framför nästippen. Kamerna som jag använde till den här bilden är en Nikon D80, med ett fast Nikkor 50 mm 1,8 f.
Fler bilder från Paris-resan hittar du på mitt flickr-konto, men också i några tidigare inlägg här på bloggen.
Bildligt Talat 
Grattis!!
Tack Karin! Ja det var verkligen roligt….och överraskande 🙂
Fantastisk bild. Jag förstår mig inte på foto och konst generellt,
men jag vet när en bild griper tag i eller tilltalar mig.
Den här bilden väcker känslor om ensamhet hos äldre,
men också om vänskap mellan djur av olika arter.
Det är säkert många av oss som haft en vän fyra ben.
I mina rätt plågade tonår var bordercollien Mattis min bästa vän.
Hon var inte ens min, men vi var verkligen vänner. Jag saknar henne.
Och även djur hittar vänner hos andra arter – inte bara av nödtvång
som man kan tänka sig gäller för hundar som nästan bara träffar människor.
Det finns t.ex. en elefant på ett räddningscenter i USA (som ett ålderdomshem
för gamla cirkuselefanter som äntligen får det liv som de borde haft från början)
vars allra bästa vän är en hund (och tvärtom).
I Sydafrika på ett annat räddningscenter finns en liten elefantunge som när hon inte går med hjorden
(en märklig hjord som inbegriper vuxna hannar, vilket jag i sig tycker talar för elefanters intelligens)
brukar hänga med ett får som är lika förtjust i elefantungen.
Jag uppfattade inte min mormor som så ensam, för min moster bodde i närheten
och hälsade ofta på, mindre av pliktkänsla än av genuin kärlek till sin mamma,
och när mormor sålde huset bodde hon bara ett par hus bort från min moster.
Men när mormor fortfarande bodde kvar i villan hade hon en talgoxe
som jag först i vuxen ålder förstått säkert minskade hennes ensamhet.
Hon matade honom på fönsterblecket utanför matbordet.
Och han var inte nöjd om hon inte bakat sockerkaka åt honom…
Så bilden ger ett styng i hjärtat – och värmer detsamma – på en gång.
Mittåt!
Det FANNS en elefant på ett räddningscenter för elefanter i USA
vars bästa vän var en hund. Hunden dog för ganska många år sen.
Men jag finner inte vänskapen mindre rörande för det.