”Spetslakan” är min tolkning till tema ”Spets” för Fotosöndag (finns också på flickr).
När jag till morgonkaffet på söndagen började fundera på hur jag skulle tolka veckans tema dök ett fint barndomsminne uppe i huvudet.
Som barn tillbringade jag en del helger och lov hos min mormor och morfar i Gullspång, en tid med många fina minnen. Visst finns det mer vanliga minnen av händelser och upplevelser, men det finns också mer starka minnen som gjort ett djupare mer bestående intryck och som ibland dyker upp ur det undermedvetna och man kan koppla ihop med känslor tillsammans med miljöer, ljud och dofter.
Ett sådant minne är att mormor alltid bäddade med broderade spetslakan som hon vek över kanten på täcket och jag kan än idag komma ihåg känslan av det nymanglade lakanet, hur det storblommiga lilafärgade täcket såg ut, hur vi läste kvällsbönen ”Gud som haver, barnen kär” innan jag somnade och hur den väggklockan tickade så högt att morfar fick stanna pendeln.
Fina och speciella barndomsminnen som jag aldrig kommer att glömma och som värmer lite extra när de dyker upp.
Utifrån det här minnet byggde jag tolkningen med hjälp av min dotter Tuva, som stack ut sina fötter ur ett spetslakan och en virkad filt som vi la över henne i sängen och där ljuset mjukt la sig över bilden.
Jag tycker det blev en fin tolkning som fick mig att tänka på mormor och morfar som inte finns längre, men som båda lever kvar i mina minnen.
Bildligt Talat 
Jag har fått ärva min mormors och morfars linneskåp, det är väldigt speciellt att plocka ur rena lakan ur det och bädda rent. Manglade, svala lakan som mormor (och farmor) hade, känslan är fin. Jag kunde inte heller sova med det tickande vägguret igång! Hade man tur sen, kunde det bli frukost på sängen.
Visst är det fint att ha den här typen av minnen och känslor konserverade från barndomen. Tack för besöket på bloggen och din kommentar Åsa!
Ja, det är det verkligen! Tänker bli en sån mormor/farmor sen; koka saft, tälja sälgpipor och ta roliga bilder på mina barnbarn. 🙂 Kram!