De rinner som i små strömmar fram och tillbaka framför mina fötter där jag sitter.
Människor i olika åldrar, samhällsklasser och kulturer blandas i myllret av ben, väskor, barnvagnar och ”dramaten”
En del har bråttom och skyndar, kanske de är sena till ett möte, ska hinna med en buss eller är så är de bara hungriga.
Andra tar det bara lugnt och strosar på i sin egen takt i solskenet.
Det är ett skådespel och alla är på väg någonstans.
Jag tror egentligen inte de snabba stegen är så avgörande i tid, det handlar mer om personernas inre tempo.
Själv har jag klivit ur pjäsen, satt mig ner en stund och bara tittar på.
Men snart hoppar jag tillbaka ner i strömmen och är på väg igen.
Bildligt Talat 